För ett tag sedan skrev jag om ett unikt tillfälle då jag hade inne tre pre-CBS strator samtidigt (nåväl, en hade precis tangerat strecket) men denna vecka lämnades två strator från 50-talet in av två olika ägare – vilket är än mer unikt. Den till vänster är en 56:a, dessvärre med omlackad hals. Den högra är en 57:a med lite utbytta delar, dock med all originallack och fantastiskt slitage och crackningar på halsen. En liten förändring gjordes mellan dessa årsmodeller: det runda strängtrycket bytes ut mot en ”måsvinge” men den stora förändringen var att man gick över från ask till al. Skälet till detta var, i sann Fender-anda, ekonomiskt. De tidigaste serien av Broadcaster gjordes i fur men eftersom det gav upphov till flera tillverkningsproblem gick man över till ask som då var ett av de billigaste träslagen. Några år senare hade priset ökat och man valde att gå över till al. Det fanns alltså inga ljudmässiga skäl för denna förändring. Idag är amerikansk al och ask standardträslagen för boltnecks och ligger till grund för dagens ideal – hade Fender valt mahogny eller valnöt hade vi rynkat på näsan åt al och ask.
Många tycker vikten är viktig: 56:an väger 2970 gram och 57:an 3390 gram. Vilken låter ”bäst”? Jag säger definitivt 56:an även om 57:an inte låter dåligt. Swamp ash låter mer briljant med tydligare attack. Ett annat skäl till varför jag skulle valt 56:an är den feta V-formen på halsen; hela 23,2 mm tjock vid första bandet.