När jag började nörda ner mig i gitarrer i slutet av 70-talet var mässing HETT! Mässingsstall, mässingsadlar, all hardware i mässing – t.o.m. kontrolltäckplattor, plektrumskydd och rattar. Det var ett helt enkelt ett försäljningsargument för då var den allmänna uppfattningen att stall och sadlar i mässing skulle förbättra ”sustainen”. Idag anses mässing vara ett sällsynt dåligt material när det kommer till ton.
Jag brukar säga att gitarrbranschen har sin egen evolution – saker som inte tillför något egentligt värde dör ut av sig själv. Jag kan garantera att mässingsadeln skulle vara en flopp idag men den lever kvar, mycket på grund av en känd gitarrist; får jag in en strata med mässingssadel kan jag med säkerhet säga att ägarens största förebild är Yngwie Malmsteen, speciellt om den är vit eller ”Yngwie-gul”. Och om jag ser en Telecaster eller Les Paul mässingssadel kan jag säga att den stått i en klädkammare sedan början på 80-talet.
Anhängarna av mässingssadlar anför skäl som att tonen på öppna strängar är mer lik de när man trycker ner ett band. Förvisso men hur ofta spelar man på öppna strängar och går det att höra skillnad. En sadel är en underskattad detalj på en gitarr men hur den påverkar tonen är försumbart med andra saker på en gitarr – det finns mängder av faktorer och jag har nördat ner mig i mycket men material i sadel skulle jag aldrig kunna skilja ut i ett blindtest.
Därtill är en mässingssadel mindre förlåtande – man måste se till att det inte finns det minsta grader i kanterna på skåran för att strängarna inte ska haka fast.
Men som med alla andra myter jag försöker avliva – det är min personliga uppfattning. Jag kan ha fel men det krävs väldigt bra argument för att övertyga mig om att jag har fel i detta fall.