Gibson Firebird lanserades 1963 och var faktiskt deras första försäljningshit när det gäller elgitarrer. Les Paul togs fram 1952 då man insåg vad Fender höll på med men den blev inte den stora succé som man gärna vill tro – att den togs ur produktion 1960 var alltså inget då konstigt beslut. Den mest klassiska av alla elgitarrer Les Paul ”sunburst” tillverkades i modesta 1600 exemplar under fyra år. Fender fortsatte att vara störst och andra märken började segla upp. 1958 gjorde man ett försök med Explorer, Flying V och ”ur-Explorern” Futura – troligen också Moderne men ingen har sett en sån sedan tidigt 60-tal. Inte heller dessa blev den succén man hoppats på och Gibsons försäljare tog med dem till butiker och slängde in dem som en kul joker för inga pengar alls.
Gibson vägrade ge upp och bestämde sig för att göra en ny offensiv och man sparade inte på krutet – man anlitade till och med en bildesigner från Detroit, Ray Dietrich som stod för formgivningen. Den var också ganska komplicerad att tillverka; den har genomgående hals, s.k. neck-through (halsen löper ner till kroppens ände) och är därtill laminerad. Kroppens två vingar limmades mot mittstocken och var spontade i V-form. Därtill var de kilformade så att ytterkanterna är smalare än den ände som är limmad mot mittstocken. Sammantaget många moment som gjorde den komplicerad att tillverka. Därtill var mickarna av en helt ny konstruktion, likaså mekaniken som hade en planetväxel (som banjostämskruvar) istället för en konventionell snäckväxel. De dyrare modellerna hade kantbindning på halsen och block inlays vilket ger ett exklusivt intryck men det är såklart tidskrävande.
Det är alltså uppenbart att man satsade stort – och lyckades. Man kom så klart inte i närheten av Fenders försäljningssiffror men man hade visat att man kunde bygga coola och inte bara gammalmodiga elgitarrer – Les Paul-älskare må bli upprörda men Les Paul är en nerskalad och solid archtop.
Redan i mitten av 1965 gjorde man en stor förändring i design och konstruktion; kroppen är liksom omvänd jämfört med tidigare och huvudet är helt spegelvänt. Uppbyggnaden var mer konventionell – i princip som en SG; en hel planka med limmad hals som inte var laminerad. Mickarna och omkopplare satt i ett stort plektrumskydd, även detta ger tillverkningsmässiga fördelar. Generellt hade man gjort många förenklingar och nedbantningar; ”banjostämskruvarna” hade ersatts med konventionella stämskruvar, man använde även P-90 på vissa modeller – en mick som sedan humbuckerns introduktion 1957 bara använts på enklare modeller.
Personligen gillar jag Firebird och speciellt den första varianten (som kallas ”reverse”) även om den framstår som lite otymplig, den är inte speciellt ergonomisk och lite irriterande framtung. Den senare ”non-reverse” får man betrakta som fulsnygg, den har något men speciellt det övre hornet skulle kunnat skalats ner. Hela designen är lite yvig och obalanserad. Men jag gillar dem då de är mer basic än reverse och de brukar låta väldigt bra – en bra akustisk klang som kommer av en stor och tunn kropp. En av de gitarrer jag blivit blixtförälskad i vid första ackordet var faktiskt en Firebird VII från 1966 – tre mickar och Maestro Vibrola.
Firebird gjordes också som tolvsträngad 1966-67, jag har inte kollat upp hur många som tillverkades men den är inte superovanlig. Denna V-12 är från 1966 och har tillhört Cary Sharaf el Din som var gitarrist i Wasa Express – ett svenskt band som spelade progressiv rock, möjligen någon sorts fusion – jag är inte så insatt i detta. Det enda jag vet av värde om Wasa Express är att den legendariske Åke ”Doktor Åke” Eriksson var trummis.
Den nuvarande ägaren lämnade in den för att få den återställt till originalskick så långt det var möjligt. Mickarna hade bytts till Gibson ”T-tops” och dessa skulle ersättas av Firebirdmickar. Även skjutomkopplaren hade bytts mot en toggle och genom dessa moddar hade man ändrat plektrumskyddet.
Denna modd var gjord redan när Cary ägde den, rent av var det han som låtit göra det – på skivomslaget till deras självbetitlade LP Wasa Express från 1977 kan man se att den har fullstora humbuckers. Omslaget är tecknat och konstnären har kanske inte lagt så stor möda på att återge detaljer. Och han har missat omkopplaren; där finns vare sig en skjutomkopplare eller en toggle med svart täckplatta. Och varken stall eller stränghållare.
Det går också att se att den bara har sex stämskruvar, alltså använde han den som en vanlig sexsträngad.
Året efter, alltså 1978 kom ”On with the action” och här kan man se att moddarna.
Jag kunde inte låta bli att gräva vidare och efter lite googlande hittade jag bilder från 1976 där man ser att den var moddad redan då och det kan ha gjort tidigare än så.
Många av de yngre killar som jobbar hos mig förfäras ofta över gamla moddade gitarrer vi får in och undrar hur man kunde göra så och jag förklarar att det inte var exceptionella gitarrer då – det skulle vara som att modda en ny gitarr idag. Man spelade på gitarrer och såg dem mer som verktyg än investeringar. Jag säger att man skulle blivit hårt dömd och hånad om man på 70-talet sa att man samlade på gitarrer eller avrådde någon från att modda en gitarr med hänvisning till det framtida värdet.
Denna Firebird hade moddats på ett sätt som var hyfsat reversibelt – det hade varit svårare om man exv. satt in extra tonkontroller eller tagit ner halsen. Eller ve och fasa – kapat av huvud för att det inte skulle se så långt ut när man bara hade sex stämskruvar. Jo, jag har sett det några gånger och just nu har vi inne en superfin Hagström II-tolva från 60-talet där man konverterat den till sexsträngad och kapat av huvudet.
Här har man gjort den i något billigare trä, jag tycker det ser ut som gran – kanske överblivet från lock till akustiska gitarrer. Lacken hade flagnat och vi gjorde en touch up – jag glömde att ta bild efter.
