Peter Westerberg

Fender Precision Bass 1968 – ett litet jobb som blev ett megaprojekt

En kund skickade en P-bas från 1968 där det var något problem med dragstångsmuttern och han kunde inte justera halsen. Jag konstaterade att muttern hade grävt in sig i träet, inte helt ovanligt på gamla Fenderbasar – ett konstruktionsfel om jag får säga det. Det kan hända att den gräver in sig så långt att gängan tar slut, jag gissade så var fallet då muttern satt fast. Men det visade sig vara värre än så och det som skulle vara enkelt avklarat blev ett enormt projekt. Jag skulle lätt kunna tillverka ett halvt dussin halsar på den tid det tog att återställa den här halsen.

 

Basen har varit omlackad flera gånger under sin livstid och detta är den senaste som ska likna Candy Apple Red. Plektrumskyddet är från en annan gammal Fender som haft omkopplare och två extra rattar.

 

Huvudet är förhållandevis fräscht. Sadeln har bytts och råkade bli för bred.

 

Någon tyckte maskinskruvar var en bra idé. Dessa togs bort och hålen pluggades.

 

Det är vanligt att muttern gräver sig in i träet på gamla Fenderbasar. Och muttern brukar ta stryk men detta är exceptionellt.

 

Den satt hårt och jag kände en lättnad när den började komma ut även om det gick trögt.

 

Men lättnad övergick i frustration när jag insåg att muttern satt fast i dragstången som följde med ut. Notera att greppbrädan är väldigt tunn – den har planats hårt vid en tidigare ombandning.

 

Muttern lossnade till slut. Jag konstaterade att muttern var en M5 som är snarlik tumgängan på dragstången; man kan skruva in den några varv, sedan går det trögare. Och till slut fastnar den. Brickorna är inte original och har lagts till ihop om att få muttern lite längre ut.

 

Det här är inte rätt.

 

Så det som till en början såg enkelt ut skulle nu innebära att byta dragstången. Huvudet tejpas in för att skydda lacken och den delikata loggan som lätt kan skadas.

 

Banden tas bort. Det gröna är ärg från banden som till stor del är tillverkade av koppar.

 

Greppbrädan värms bort med ett hederligt gammalt strykjärn.

 

Normalt kommer hela greppbrädan av men eftersom man sågat skårorna väldigt djupa vid en ombandning blev det bit för bit.

 

Greppbrädan är borttagen och dragstången har tagits ut. Överst syns den s.k. splinen som trycker ner dragstången i en båge.

 

Gängorna var inte så skadad och istället för att byta hela dragstången räckte det med att fräscha upp den med ett gängsnitt.

 

Dragstången hade lossnat i ankaret som sitter strax under översadeln. Ankaret svetsades fast för att förhindra att det skulle lossna igen.

 

Greppbrädor på Fender var sedan 1962 s.k. cap eller veneer som var konkava på undersidan. Vi CNC-fräste en greppbräda i en HDF-skiva för att se att allting stämde.

 

Vid en ombandning har man planat greppbrädan väldigt hårt och sågat ner bandskårorna så mycket som behövdes.

 

Den nya muttern hamnar väldigt djupt.

 

Träet som komprimerats måste ersättas. Denna CNC-frästes med samma fiberriktning som i halsen för att undvika att det komprimeras igen.

 

Dragstången och splinen klara att monteras tillbaka.

 

Splinen pressas ner med en plexiglasskiva för att se att den går ner helt.

 

Eftersom halsen inte haft en fungerande dragstång under lång tid har den satt sig i en rejäl böj. Halsen ångades och pressades i flera steg, denna manöver tog några månader – framför allt för att säkerställa att den inte gick tillbaka.

 

Halsar kan variera väldigt mycket i stabilitet beroende på träets beskaffenhet – det är något som varierar från exemplar till exemplar. Denna var extremt mjuk och svajig och jag hade tidigare konfererat med kunden och föreslagit en modernare dubbelverkande dragstång – han ville inte ta risken att tonen skulle påverkas av ökad massa, ett helt riktigt antagande. Istället fick lösningen bli att fräsa in grafitstänger – jag är egentligen emot allt för moderna lösningar på gamla instrument men här var det av nöden och dessutom inget som syns. Jag tillverkade en jigg för att kunna fräsa upp skåror längs med halsen. Det visade sig dock vara en besvärlig metod….

 

Så istället riggade jag upp halsen i CNC-maskinen och fräste skårorna. Detta var min ursprungliga idé men jag ville undvika den då man inte har kontroll när maskinen väl startat.

 

Det visade sig vara en väldigt bra metod och grafitstängarna satt som gjutna.

 

Den nya greppbrädan.

 

Ränderna på ovansidan är från fräsen men de försvinner när man slipar greppbrädan innan bandning. Bandskårorna är 0,5 mm och frästes också i CNC-maskinen.

 

Undersidan av greppbrädan.

 

Greppbrädan limmas fast.

 

Greppbrädan planslipas i en jigg.

 

Dotsen från den här tiden är gjorda i en typ av MOTO (mother-of-toiletseat) som jag inte hittat som reprotillverkade. Jag hittade dock en spillbit av ett gammalt plektrumskydd som såg väldigt rätt ut. Detta är CAD-modellen för att kunna fräsa nya. Det behövdes tio stycken men jag gjorde tolv för säkerhets skull. Tappar man en slipper man krypa runt på golvet i verkstan.

 

I såna här lägen är det guld att ha en CNC-maskin.

 

Dots och band på plats.

 

Bandslipad och…. äntligen klar!

 

Klar att strängas upp.

 

Närbild. Även sidopositionsmarkeringarna är nya. 

 

Närmare närbild.

 

Klar.