Jag har ju tidigare skrivit om ”resto-mod” – ett begrepp man använder om veteran- och entusiastbilar; istället för att totalrenovera till originalskick gör man inte så mycket åt det kosmetiska utan fokuserar på funktion och gör uppdateringar och moderniseringar. Begreppet har även börjat användas inom gitarrvärlden och jag tycker det funkar rätt bra för att beskriva att man gör en kombinerad restaurering och uppgradering.
I Hässleholm finns gitarrnörden Jens Persson som i gitarrkretsar kallas Lestrange som också är hans varumärke; han sätter ihop gitarrer av gamla delar, jag skulle vilja kalla det scrap building men det är också mycket resto-modding. Han sitter på ett hyfsat stort lager av gamla delar och skrot och när jag behöver udda delar till en restaurering brukar jag ofta kolla om han har något på lager vilket han ibland har – om han får gräva lite. Hittar jag inte det jag behöver hittar jag andra kul delar och prylar som jag inte visste att jag behövde innan jag hittade dem i hans verkstad.
För några år sedan åkte jag och min bror till Jens verkstad och jag hoppades att han hade några delar jag letade efter. När vi kommit dit och jag hade botaniserat en stund fick jag ögonen på en otroligt medfaren kropp till en gammal Music Man Sabre och jag blev direkt besatt av den – jag frågade Jens om han ville sälja den men det kunde han inte tänka sig då han skulle bygga ihop något med andra delar. Jag sa att han skulle säga ett pris men han stod fast och jag tjatade inte. Till min stora lycka sa Jens kompis till honom att det var ett för stort projekt som skulle dra ut på tiden – så Jens ändrade sig och vi enades om 1000:-. Det verkar vara väldigt mycket för en bit drivved men ibland blir jag besatt när man ser något som jag inser har någon sorts potential att bli något coolt.
Alla som är någorlunda intresserade av elgitarrer och basar känner till Music Man (eller Ernie Ball Music Man som de heter idag) men då är det mest för deras modernare gitarrer och elbasar, de fick ett stort uppsving när de började tillverka en signaturmodell till Eddie van Halen. Alla känner inte till att Music Man grundades av Leo Fender och hans gamla medarbetare från Fenderfabriken Forrest White samt Tom Walker redan 1974. Leo Fender fick hålla sig i bakgrunden första året då han fortfarande hade ett kontrakt med CBS som konsult. Music Man började tillverka förstärkare, sedan elbasar som var lite exklusivare och än sin ”föregångare” Fender. Stingray kan sägas vara sprungen ur P-basen, Sabre var i stort sett likadan men med två mickar. De var de första serietillverkade elbasarna med aktiv elektronik – idag är det ganska vanligt men på 70-talet var det high tech.
Några år senare introducerade man gitarrmodellerna med samma namn som basarna; Stingray och Sabre. Båda modellerna fanns i två utförande: I och II. Skillnaden var bara radien på greppbrädan och storleken på banden, tanken var att man skulle kunna välja på en som var mer som en klassisk Fender med 7,25” radie på greppbrädan och smala band och en med 12” greppbräda och fetare band. Sistnämnda skulle antagligen locka potentiella köpare som var vana vid Gibson. Gitarrerna var en ambitiös satsning; exklusiva med fokus på stora ljudmöjligheter. Basarna mottogs positivt och är idag klassiker men utan att han några försäljningssiffror till hands vågar jag nog påstå att gitarrerna var en flopp – eller åtminstone blev de inte så populära som Music Man hoppats på. De hade såklart sneglat på stratan men det är svårt att göra en förbättring av något som har etsats sig fast i alla gitarristers medvetande. Och de framstod nog som lite quirky med de stora okänsligt designade kontrollplattorna med massor av rattar och knappar. Och många hade nog svårt att förlika sig med tanken att ha elektronik i gitarren som var beroende av ett batteri. Framför allt misslyckades de helt med att få ett affischnamn – jag kan inte dra mig till minnes någon minnesvärd gitarrist som spelade på en Music Man-gitarr vid den här tiden. Gissningsvis var de också allt för dyra för att övervägas som ett alternativ till en Fender Stratocaster.
Det är ingen underdrift att säga att gamla Music Mangitarrerna är ovanliga – de är mycket ovanliga. Basarna stöter man på ibland, fantastiskt instrument men gitarrerna – aldrig i stort sett. Jag ser några tusen gitarrer per år men jag kan inte dra mig till minnes att jag sett någon, möjligen har någon skymtat förbi i en musikaffär eller på en gitarrmässa men i så fall inget som registrerats i min hjärna.
Egentligen har jag inte tid för sidoprojekt, jag har genom åren köpt på mig många renoveringsobjekt men med tiden har jag dels lärt mig att lägga band på mig och sålt av projekt som avstannat och legat på hyllan för länge. Men jag hade blivit extremt fascinerad av denna vrakspillra och såg potentialen – att bygga ihop en spelbar gitarr utan att göra några kosmetiska förbättringar på kroppen. Väl tillbaka i Stockholm började jag rita på en CAD till halsen, infästningen är ganska speciell – halsklackens är längre då den har 22 band utan överhäng, den har inga rundningar i hörnen och är lite bredare. Det är ganska mycket jobb att göra en hals från scratch även om man har en CNC-maskin men jag stod fast vid att färdigställa det jag hade visualiserat.
Bild tagen av upphittaren vid fyndtillfället.
Enligt Jens hade den hittats på en klippa i skärgården utanför Söderhamn och han gav mig namnet på killen som skulle hittat den, jag kontaktade honom och han berättade att han mycket riktigt hittat den på en klippa i skärgården utanför Söderhamn. Hade han någon aning om varför den hamnat där, någon ledtråd, någon annan omständighet som kunde ge lite mer information? Dessvärre inte, han visste bara exakt var han hittat den och hade sparat GPS-koordinaterna. Det är svårt att tänka sig skälet till att man lämnat kroppen till en förhållandevis dyr gitarr på en öde klippa i skärgården. Och hur länge hade den legat där? Jag har sett gitarrer som legat ute i naturen tidigare och det kan ta lång tid att ”bryta ner” dem så den kan ha legat där i flera år. Någon som gett upp musikkarriären under en grillkväll på klipporna? Ungar som fått tag i den och lattjat med den och lämnat den där? En tjuvgömma?
Kontrollplattan på en sten i Söderhamns skärgård. Kromet glimrar i kapp med vattnet.
Hyfsat intakt elektronik men inget som går att använda.
Några veckor senare hände något märkligt – Jens kontaktade mig och berättade att han köpt in gitarrskrot och där fanns en hals till en Music Man Sabre! Jag tog för givet att halsen kom från samma gitarr som kroppen och att han hade köpt den från samma säljare men den kom från ett annat håll och jag var bara tvungen att köpa den också. När jag fått den såg jag att det fanns ett namn skrivit på undersidan av halsklacken, jag hittade en kille med samma namn på Facebook och jag tittade igenom bilder han hade lagt upp och där fanns några där P-A står på scen med en strata – som hade Music Man-halsen! Nu steg mina förhoppningar att kunna få upp ett spår och kanske kunna sluta mig till hur kroppen och halsen en gång separerats – även om det skulle vara svårt att hitta den sista pusselbiten – men det var ju inte så sannolikt att han lämnat den på en klippa i Söderhamns skärgård. Jag messade honom och frågade om halsen, han var trevlig och tillmötesgående och tyckte det var kul att jag fått tag i hans gamla hals. Dessvärre hade han inget minne av hur han kommit över den och det enda han kom ihåg var att han lämnat den till Arne Arvidsson för att montera ihop den med en Mighty Mite stratakropp – den gitarr som han poserade med på bilderna. Han hade senare sålt halsen och den hade sedan passerat några ägare innan den hamnade i Hässleholm.
P-A Norbäck med Music Manhalsen på en Mighty Mite-kropp. Hyfsad Marshallrig!
Kroppen var minst sagt fuktskadad; skarvarna hade separerat, partiet kring kontrollkaviteten var uppruttnat och smulades sönder som torrt bröd – jag fick pussla ihop det så gott det gick och sedan fixera allt med trälim. Min intention var att köpa delar som stall, halsplatta och mickar men jag insåg att delar till gamla Music Man är snordyra om man väl hittar dem, exempelvis kostar en halsplatta kring en tusenlapp. Så därför valde jag att sätta på generiska delar. Kontrollplattan fanns kvar och jag satte in ny högkvalitativ elektronik: en CRL-omkopplare och CTS-potentiometrar. Preampen fanns faktiskt kvar, den kan fungera – om inte går den att renovera men jag såg ingen mening med att ha den kvar.
Hals och stall på plats.
Till de gitarrer vi bygger använder vi Seven Engineerings P-90 som är fantastiska och de passade bra både till format och utseende. För att inte tala om ljudet – en gitarr som är så här rå måste ha råa P-90. Banden på halsen var helt utslitna så den fick bandas om och det fanns stora lackskador kring stämskruvarna som jag fixade till. Halsklacken hade frästs om för att passa i en stratakropp och jag fick bygga på med en bit lönn.
Sedan den frågan om hur låter den? Vikten kan ge en vägledning – den är superlätt. Om du någon gång på en strand hittat en rutten träbit som spolats upp och legat och torkat vet du att den känns lättare än vad en träbit med samma storlek skulle gjort. Jag är inte insatt i träs inre strukturer och vad händer när det utsätts för väta och påföljande torkning men jag gissar att den vätska som normalt finns i virke har lättare för att evaporera när det varit dränkt. Den låter faktiskt luftigt, tunt och lite sprött men otroligt resonant.
Jag har under tre års tid jobbat med den sporadiskt när jag haft tid och lust. Och lusten har funnits då jag drivits av visionen jag haft i huvudet men tiden har jag fått stjäla. Men det har varit värt det i slutänden för jag är väldigt nöjd med den – jag har ägt ca 250 gitarrer men denna kommer faktiskt extremt högt upp på listan över de mest minnesvärda.
