Clas Lassbo (Miss Li m.fl.) kom med en snygg gammal P-bas från 1975. Den hade en sån där gulnad och välsliten Olympic White som inte går att fejka eller fuska fram med relicing. Uppenbart var att något måste göras med halsen; banden var slitna och den var allmänt trög att spela på. Jag kunde konstatera att halsen hade alldeles för mycket relief – ett vanligt problem på nästan alla instrument men vanligare på gamla Fenderbasar. Därtill använder Clas slipade strängar som måste spännas hårdare än vanliga strängar. Dessvärre gick det inte att justera bort eftersom dragstångsmuttern med åren grävt in sig i träet och hade nått den del på dragstången där det inte fanns någon gänga – tvärstopp alltså. Det här är inte ovanligt på gamla Fenderbasar – hela dragstångsanordningen är helt enkelt för klen. Dimensionerna är samma som på gitarrerna och Fender brydde sig helt enkelt inte om att göra en biffigare variant för basarna. Speciellt muttern borde vara några millimeter tjockare. Jag fixade till några distanser som jag la under muttern och sen gick det bra att justera en vettig relief. Banden var fortfarande slitna men vi bestämde oss för att avvakta med en ombanding.
Clas hade också anmärkt på att micken inte lät bra och jag misstänkte att någon kopplat mickhalvorna i motfas. När jag skruvade bort plektrumskyddet såg jag dock att elektroniken som satt i var avsedd för en tidigare EMG-mick och potentiometrarna var på 25 kOhm istället för normala 250 kOhm, inte undra på att den lät dåligt. Jag monterade rätta potentiometrar från CTS, en Sprague-kondensator och ett Switchcraft-utjack. Även rattarna fick bytas för att passa på axlarna och som tur var såg de också mer tidsautentiska ut. Nu är det bara att vänta på att handsvetten ger rattarna den patina som matchar basen. Jag sneglade på distressed barrell knobs från Callaham men de kostade 600 spänn paret. Då är det billigare att låta tiden och handsvett göra sitt.
Skumgummit under mickarna hade torkat ut med tiden och eftersom mickarna skulle behöva komma upp lite fick jag lägga i mer skumgummi. Originalskumgummit var helt verkningslöst men fick sitta kvar av autenticitetsskäl (om Clas skulle få för sig att sälja basen finns det alltid någon hugad spekulant som skulle anmärka på att det saknas). Många basister har väldigt bestämda uppfattningar om hur det ska kännas där de stödjer tummen – en kund jag hade ville ha en upphöjning på plektrumskyddet så att det blev samma höjd till strängarna som på hans gamla bas. När Clas kom för att hämta basen upptäckte han att jag skiftat mickkåporna – på den övre hade han gjort en avfasning för att det skulle bli bekvämare för tummen som han stödde där. Bara att ta av strängarna och byta kåporna.
Främst blev aktionen lägre i och med att reliefen gick att justera bort och tonen blir alltid bättre när man kan spänna dragstången. Dessutom hade den gamla elektroniken effektivt lagt sordin på ljudet.
